.

Fy fan, begravning idag. Jag tog steget och följde med pappa fast jag visste att det skulle bli något av de tuffaste jag gjort. Vi grät en skvätt i bilen på väg dit men tröstade oss med lite fruktkola (a)
När vi kom dit stod en massa anhöriga utanför byggnaden där vi skulle gå in. Det var ett kapell och inte en kyrka. Väldigt litet och mysigt.

Vi hälsar på några och ja känner hur hjärtat pumpar i 110 vilket det aldrig slutade göra.. Sen när ja ser Markus (Oves son) komma mot oss och kramar om pappa och dem gråter båda två kan jag inte hålla mig längre, tårarna börjar rinna precis som dem gör nu faktiskt... de va nog de grymmaste jag sett.

Vi går in i Kapellet där kistan står täckt med blommor. Det knyter sig i magen på mig, hur ska ja klara de här..
Vi sätter oss ner och de känns helt okej. Offesienten håller lite tal och de spelas musik. Sen när de e dax för avskedstagande och att alla ska gå fram och lämna ros på kistan va de nog värst. Bara att se Markus och Emma så otroligt ledsna och även min pappa gör så ont. kunde inte sluta gråta.. ja kippade efter luft.

Jag höll pappas hans hela tiden, skakade och andades fort.

Sen när de va klart kännde jag en enorm lättnad av att komma ut därifrån. Men då skulle vi ner till ett hus och fika.
Jag kunde knappt få i mig en bit av smörgåstårtan.

På vägen hem kännde jag mig lättad och tom men ändå uppfylld av nåt..